RIM

När myndigheter öronmärker nyheter och uppslag gynnar man utvalda medier samtidigt som man bryter mot principer som likabehandling och offentlighet.

”Tror vi ska tipsa Annica Carlsson på DN om denna rapport …”
Det här är ett ganska ordagrant citat från en pressanställd på en av landets större myndigheter.

Att presstjänster öronmärker och ger publiceringsförtur åt medier är inget nytt. Det har pågått länge. Däremot har det ökat i omfattning och blivit en del i strategin kring mediekontakter och framförallt varumärkesbyggandet. Från att ha varit ett ganska informellt arbetssätt har det satts på pränt i kommunikationspolicyer, och därmed fått en mer formell status.  I min egen och högst ovetenskapliga rundringning till några av landets större myndigheter bekräftas detta.

Att välja ut och ge förtur åt vissa medier rimmar illa mot värden som transparens, öppenhet och att alla medborgare ska behandlas lika. Även offentlighetsprincipen hanteras styvmoderligt när pressavdelningarna ger förtur.  När medier ligger på och vill ha ut kommande rapporter från myndigheter brukar man ofta hänvisa till att materialet inte är offentligt. Det blir väldigt märkligt att man låter viss media ta del av mer eller mindre icke färdigställda handlingar medan andra får vänta – med argument att de inte är offentliga.

Ett annat problem är att man faktiskt gynnar vissa mediebolag ekonomiskt. Rubriker säljer. Särskilt om man är först med nyheter. I min rundringning uppgav presstjänsterna att man försökte fördela rättvist och ha en spridningsambition. Det vore intressant att få en lista över hur fördelningen ser ut. Hur ofta ger man förtur åt ETC, LO-tidningen eller Arbetaren?  Och när ringer man Janne Josefsson och Uppdrag granskning?  Det gör man inte eftersom en del i ”förtursprincipen” handlar om varumärke och profilering. Och då ringer man ju så klart inte Janne Josefsson.  Att myndigheter, särskilt kunskapsproducerande myndigheter som Försäkringskassan, socialstyrelsen, SCB med flera, vill puffa för sina resultat är inget konstigt. Inte heller att man vill öka förtroendet gentemot kunderna eller medborgarna. Men i jakten på bra media och ett starkare varumärke får inte alltid det som är mindre smickrande plats. Till exempel brister i myndighetens administration eller politiska satsningar och regelverk som inte fungerar. Alltså information som i ett längre perspektiv kan vara till nytta för kunder och medborgare.

Ytterligare ett problem är det märkliga beroendeförhållande som myndigheten skapar till journalistkåren. Och vice versa. Ett motargument som lyfts fram är att förtursprincipen ger journalisten mer tid att göra ett bra jobb och att det ger ett bättre faktainnehåll. Tveksamt. Om man vill sprida myndighetens arbete så får det snarare motsatt effekt. Alla vet ju att ingen har lust att komma sist på bollen. Om DN eller annan medieaktör publicerar ett stort nyhetsuppslag är sannolikheten att konkurrenterna också gör det inte så stor.

I regeringsuppdraget Offentligt etos lyfts tanken om en gemensam värdegrund för Sveriges myndigheter.  Frågor om hur landets myndigheter ska förhålla sig i pressfrågor och varumärkesprofilering ryms mycket väl under detta tak.

PS. I min rundringning fanns det undantag. Socialstyrelsen tog direkt avstånd från att ge förtur till medier och man gjorde det bland annat utifrån de etiska aspekter som jag nämnt ovan.

Christer Järild
Vice styrelseordförande i RIM och webbredaktör på Försäkringskassan