RIM

Var går egentligen gränsen för den redaktionella friheten? Vad kan skrivas och vad kan inte skrivas i interntidningen? Vilka ämnen kan ventileras öppet, och vilka är svårare att skriva om? Det är frågor vi alla brottas med i större eller mindre utsträckning. Ofta är det otydligt var gränserna går och vi får pröva oss fram. Eller så tar vi det säkra före det osäkra och väjer för de svåra, problematiska och konfliktfyllda frågorna i tidningen.

Tidigare i höstas var jag på konferens i Oslo, med Redaktörer i Samverkan (RIS). Värdar var Oslo universitet och deltagarna var en brokig skara redaktörer från universitet och högskolor i Sverige, Norge och Danmark.

Temat för konferensen var ”Frihet för universitetstidningar” och ganska snart framträdde en tydlig skillnad mellan oss svenskar och våra nordiska grannar. Medan de svenska tidningarna ofta görs på den egna kommunikationsavdelningen med nära koppling till universitetsledningen har de norska och danska en mera självständig ställning.

Flera av dem har ett så kallat ”redaktörsplakat” eller fribrev – ett avtal om att de ska stå fria från ägarens intressen. Tidningarna har alltså en granskande roll och i uppgift att inte bara spegla utan också debattera verksamheten inom universitetet eller högskolan.

Intressant nog hade kravet på redaktörsplakat eller fribrev i flera fall kommit från läsarna – de universitetsanställda – och inte från redaktionen.

Så var det till exempel vid NTNU, Trondheims teknisk-naturvetenskapliga universitet. En intern strid hade delat högskolans personal i två läger – och på ena sidan stod ledningen. Interntidningen beskylldes för att vara partisk och bevaka ledningens intressen. Ett förslag fördes fram om att skapa en fri och självständig tidning, vilket också gjordes med hjälp av ett redaktörsplakat. Även rent geografiskt skildes redaktionen från universitetsförvaltningen då den placerades i ett litet gårdshus.

Flera liknande exempel lyftes fram, bland annat från Köpenhamns och Oslos universitet. Diskussionen kom också att handla om resurser. Gemensamt för flera av de självstyrande tidningarna är att de även är starka ekonomiskt. För hur mycket är ett fribrev värt om man inte har råd att anställa journalister eller anlita frilansskribenter?

I Sverige finns som sagt ofta en starkare koppling till universitetsledningen, även om redaktionerna ofta arbetar självständigt med det redaktionella urvalet. Ofta är det lite luddigt var gränserna går för den redaktionella friheten. Det får diskuteras fram från fall till fall. Kanske är det redaktörens uppgift att testa gränserna och flytta fram dem så långt det är möjligt – i dialog med sin uppdragsgivare, alltså ledningen.

De flesta tidningar har allt att vinna på det. För en sak är säker, den ökade öppenheten i de norska tidningarna verkar uppskattas av läsarna. Tidningarna, som ofta ges ut på nätet, har många läsare. En gissning är att läsarsiffrorna kan kopplas till redaktionell frihet. Chanserna ökar i alla fall att få läsarna att haja till, provoceras, beröras och engagera sig.

Annica Hulth arbetar på kommunikationsenheten vid Uppsala universitet och är styrelseledamot i RIM.